-

Men, på tal om bitterfitta, så måste jag berätta en superrolig sak (låter paradoxalt, I know). Iallafall. Den finns en bok som heter precis det, skriven av Maria Sveland, och just denna bok läste tjejen som satt brevid mig på bussen för ett par veckor sedan. Vi var så där svenska ni vet, utbytte inte ett enda ord under den 3 timmar långa bussresan, utan satt med näsan i varsin bok. Men så börjar hon fnissa. Först korta, nästan ljudlösa fnissningar. Sedan började de komma oftare, och lät mer som halvkvävda gapskratt. Jag sneglade lite på henne. Hon såg verkligen plågad ut, sådär som man gör när man inte får skratta men måste göra det ändå. Hon till och med grät av ansträngning. Alltihop var givetvis väldigt smittande, och jag började förstås fnissa med. Så fort hon gjorde det, gjorde jag det. Och när hon hörde det var det som att allt brast. Så himla roligt. Där satt vi, två främlingar som inte lyckats pressa fram ett enda ord till varandra, och gapflabbade. Folk runtomkring hörde förstås, och joinade med små fnissningar. Precis då kände jag att det var läge att faktiskt säga något, och det enda jag kom på var: "Jag har också läst den. Visst är den rolig?"  Genialt, Emma. Hon bara fortsatte skrattgråta och nickade lite urskuldrande. Och sedan var vi tysta resten av resan, men jag log hela vägen till Umeå. Fint!